Jag har två bonusbarn som nu är tonåringar, 16 och 18, så nästan vuxna. 16 åringen bor hemma hos oss på heltid och 18 åringen har bott hos sin mamma.

En sak med tonåringar, som jag funderat på, är att när dom är dryga, vet allt, kan allt osv så är det en process av att lära sig stå på egna ben. Men även en process för att man som förälder ska ha lättare att släppa taget och låta dom bli vuxna och flytta hemifrån. Man blir för trött på dom, så det är lättare att tycka det är okej att dom flyttar.

När man sen är bonusförälder så har man inte heller riktigt samma känsloband eller framförallt inte några gosiga minnen ifrån de var två, att plocka fram, som en riktig förälder har.

Just nu är vi inne i en sådan period. Skulle inte göra så mycket om en viss person flyttade hemifrån. Får hoppas på lite lugn framöver. Så tar vi det där flyttandet när han är 22 istället. Eller varför inte 19.

Man får omge sig med söta saker. En sådan här sötnos hade kanske inte varit så dumt.

Amanda har alltid varit lite pappig. Kanske för att han jobbar och när han kommer hem leker han lite extra roliga lekar, vem vet. När Josef är på jobbet så är det ju jag som varit bäst men så fort han kommit hem så har det varit han som ska göra allt, leka, hjälpa, borsta tänderna, lägga osv. Har inte gjort mig så mycket förutom att jag så klart velat lägga Amanda någon gång och mysa lite, läsa bok och slumra till.

Men nu, sen vi började på inskolningen på förskolan och då går hon ju bara två dagar, så har hon blivit tokmammig. Allt ska mamma göra, pappa får inte göra något. Att ens nämna att pappa ska lägga, näe det går inte. Knappt att jag får gå på toa eller än mindre avsätta min tid på att laga mat. Däremot så den obligatoriska leken efter Josefs jobb är kvar.

Nog är det mysigt att få känna lite mammighet, lite opraktiskt ibland bara, men mest mysigt.

Vad galet fort tiden går. Man märker det på dom små. I början på året så kändes det som att det var så mycket som skulle och behövde hända med Amanda och nu är allt gjort.

På sju månader så har hon
- slutat med napp
- blivit 1 meter lång (just idag 1,04)
- slutat med blöja
- slutat helt med välling
- börjat förskolan

Stora steg att ta när man är liten. Jag har en stor tjej här hemma. Nästan svårt att förstå.

Vad fort livet händer. 34 veckor jag senast skrev, galet.

Den här veckan har jag känt behovet av att få ur mig lite aggressioner. Borde väl skaffa mig twitter eller skriva några rader på facebook. Men twitter förstår jag mig inte på. Facebook har jag väninställning på men är vän med tonåringarna i familjen. Så då tänkte jag, bloggen, ingen tonåring läser den, sen att det inte är någon sekretess alls får väl va. ;)

Är upprörd på bilister som kör 60 på 80 väg.
Är upprörd på bilister som vill preja mig av vägen (för att jag kör för sakta), trots att jag kör 90 på 80 väg.
Är upprörd på en viss tonåring som skolkar, som är slö, som "glömmer" ställa väckarklockan, som tar med sig jackan upp på rummet, som... Ja ni förstår, är en tonåring.

Läste att det gjorts en undersökning om att föräldrar har det jobbigast med sina barn mellan att barnen är 12-15, tror i vårt fall även 16. Tror det stämmer. Förvirrade små själar som tror att dom vet allt, beter sig som småbarn men har kroppar som vuxna.

Nog klagande för idag.

Igår hade vi bröllopsdag med god middag på restaurang, välbehövligt tankande av ensamtid med mannen.