I onsdags var det en konstig dag.

Vi har haft lite problem med handbromsen på vår bil. När man ska koppla ur den så har den inte alltid velat bli urkopplad. Så i onsdags så skulle Josef tanka och handbromsen bara vägrar släppa. Efter 2 timmars arbete så släppte den, efter det att han slått på hjulet med en slägga.

Själv satt jag hemma och väntade. Gick ut till tvättstugan, skulle tvätta vid 18. När jag kommer dit så finns mitt pass inte bokat, vet inte om jag gjort fel när jag bokade tvättis för en vecka sedan eller om det blivit något fel på tvättis dator. Hur som så gick jag hem igen och bokade tiden vid 21.

Allt gick inte riktigt bra för oss, men när väl handbromsen släppte och klockan blev 21 och tvätten började bli ren, så kom glädjen tillbaka =)
Så var helgen nästan över. Skönt har det varit men idag har det även varit lite långtråkigt. Gubben min har jobbat helg, inte så jätte roligt. Jag har roat mig med att igår åka och hälsa på föräldrarna, mycket trevligt. Tog med mig alla bilder från bröllopet och bröllopsresan och visade.
Men idag blev det långtråkigt. Diskade, hängde framför tvn och sen gav jag upp, åkte till öb och köpte en kartong julskumstomtar, så goda, åkte vidare till gubben mins jobb och åt lunch och hälsade på honom lite, vidare till gränby för att köpa frimärken, å sen hem. Har suttit lite framför datorn. ÅÅÅ sen kom han hem. Vilken lycka.
Jag har haft väldigt svårt för att gå upp och komma i tid till jobbet på morgonen. Nu är det andra bullar. Helt plötsligt har jag fått en spark i baken. Om jag inte går upp så kommer inte bara jag försent utan även Josef och småkillarna. Småkillarna är helt otroligt effektiva på morrnarna. Jag har knappt fattat att det är morgon än innan dem har klätt på sig och vill ha frukost. Josef har ju rutin på det hela så han hänger med i svängarna, men jag hamnar lite på efterkälken, men snart så.

Hur som så kommer jag i alla fall i tid till jobbet nu för tiden, kommer till och med för tidigt. Tänk vad saker ändrar sig fort

Vi har varit gifta i 1 månad nu. Tänk vad tiden går fort =) Det är ju så roligt att vara gift.

Nu börjar alla bilder från bröllopet komma in. Det är så roligt att se alla gäster och all dekoration och allt sånt, å just ja, det är ju så klart roligt att se alla kort på oss också. Sen har vi fått våra fina porträtt kort (eller vad det nu heter), så nu har vi lite att gå igenom, beställa för framkallning och sedan skicka ut tack kort.

Jag är sur, trött och grinig. Sitter och tänker på lite småsaker så som vart vårt land är på väg, hur vårt samhälle fungerar och hur politiker tänker. Med risk för att detta blir ett långt inlägg, men jag måste få ur mig all frustration.

Som de flesta av er vet så fick jag körtelfeber i augusti. Det är en sjukdom som kan ge trötthet, det är allmänt känt både hos lekmanna folk och hos doktorer, sjukvård mm, att man kan vara trött länge å då menar jag lääännnge, si så där 6-9 månader om man har otur. Det behöver inte vara så, men risken är överhängande att man är trött, å då trött lääännnge.

Jag har drabbats av tröttheten. Var sjukskriven några veckor fram till mitt bröllop, då jag tog ut 3 veckors semester. (vet inte om jag kan kalla det semester, låg och sov halva tiden för att orka) Nu när semestern var slut så började jag jobba 50% i en vecka, tog ut kompledigt resterande 50%. I måndags skulle jag börja jobba heltid igen. Det gick inte, jag kom ut till bilen och sen inte längre, vände och gick hem igen och la mig.

Måste bara förklara. Det här med att vara trött är ju lite diffust. Men om jag säger så här. Jag går upp, äter frukost, vilar för att få tillbaka krafterna efter att ha ätit frukost. Efter vilan duschar jag, då behöver jag vila igen, eftersom det med att duscha tar på krafterna. När jag har jobbat så har jag efter duschen åkt till jobbet. Där kämpar jag som en gnu för att inte somna över tangentbordet. Åker hem vid lunch (eftersom jag jobbade 50%), somnar och sover 2 timmar, för att sedan gå upp och ta de få krafterna jag har kvar till att ta fram kvällsmaten. Å detta är inget skämt. Det finns inga mer krafter i kroppen. Jag orkar inte dammsuga, jag orkar inte laga mat, jag orkar inte diska. Det är inte så att jag inte vill. JAG VILL!! Jag vill jobba, jag vill dammsuga, jag vill diska, jag vill vara vaken. Men krafterna finns inte.

Gick till doktorn idag, för att få sjukskrivning. Tänkte om jag kan jobba 50% (eftersom jag orkar jobba lite lite, sen att jag kommer hem helt död, sover några timmar för att sen inte orka något mer det bryr dem sig inte om, det viktiga är att jobba), så jag tänkte att 50% borde gå. Men, då säger doktorn att det inte går att sjukskriva för trötthet efter körtelfeber. Försäkringskassan godkänner inte det. Näehe, så jag frågar vad jag ska göra. Doktorn säger "det finns inget du kan göra, man kan inte påskynda tillfrisknandet, det kan hända att du är trött i några månader till". Jo, det har jag förstått, men vad ska jag göra, jag orkar ju inte jobba, jag orkar ju ingenting? Som svar får jag "det finns inget du kan göra, man kan inte påskynda tillfrisknadet. Försäkringskassan ger dig inga pengar för sjukskrivningsperioden". MEN, vad ska jag göra då? Om jag inte orkar jobba, jag får inte vara sjukskriven, vad ska jag göra då? Svar "det finns inget du kan göra...."

Ska man behöva ta tjänstledigt, säga upp sig för att orka med? Uppenbarligen kan jag inte vara sjukskriven. Uppenbarligen orkar jag inte jobba heltid. Uppenbarligen får jag inga pengar, eftersom försäkringskassan blivit en hårdhjärtat instution. Uppenbarligen får jag ingen lön, eftersom jag inte orkar jobba. Uppenbarligen.... Vad ska jag göra??

Vad har hänt med vårt lands skyddande nätverk för dem som är svaga, sjuka, utsatta mm? Jag är helt säker på att det inte bara är jag som hamnat i en sån här situation. Måste ställa mig frågan, vart är Sverige på väg?

När jag gick i skolan, typ låg- mellan- stadiet så lärde man sig att skriva de, dem, dom. Jag skrev "dom" på allt. Fick ta extralektioner för att lära mig vart det skulle stå de och dem, å aldrig fick det stå dom. Till min förskräckelse så hör jag att man inte behöver skriva de och dem längre, utan dom är helt okej. Har jag alltså helt i onödan kämpat som en gnu? Måste nästan säga att jag pyttelite har gått och blivit besviken. Allt mitt jobb var onödigt.

Annars så lever livet. Sitter och väntar på att min man ska komma hem. Ska nog ta och diska lite innan.

Över och ut
Förra veckan var lite speciell. 

Tror det var i tisdags, då fick jag skrapa bilen, iskallt ute. Tänk att hösten är här på riktigt å snart är det snö.

Vi kom hem från bröllopsresan innan förra helgen, vi hade en skön helg då vi plockade upp våra bröllopspresenter och fixade lite iordning här hemma. Under söndagen fick Josef jätte ont i magen, precis under revbenen. Han hade jätte ont. Tillslut åkte han in till akuten i torsdags. Efter en hel dag där så blev han röntgad, det visade sig att han har lungsäcksinflammation. Nu har han fått penecellin, så nu hoppas vi att han ska bli bättre snart.

I torsdags kom killarna hem till oss. Denna gången ska vi ha dem hemma en hel vecka. Tidigare har vi bara haft dem varannan helg (torsdag-söndag). Vi har bestämt med barnens mamma om att vi ska ha dem varannan vecka var. Spännande. Det är grymt stor skillnad att vara endast förlovad till att vara gift till att ha barn.

Nu ska jag gå och lägga mig. Pojkarna ligger i sina sängar och Josef läser godnatt saga för dem. Själv är jag helt slut, ska nog sova nu på en gång. Måste fundera ut vilken tid vi ska gå upp imorgon så att alla hinner upp och i tid till skolan, jobb osv.