Igår hämtade vi min nya bil. Sprillans ny, den hade gått 8 km, vilket är typ på och av lastbilen, runt i bilhallen och en lite provkörning av mekanikerna. Luktar rent och nytt.

Det blev en BMW 218i active tourer. En halvstor/halvliten bil. Perfekt nu när vi knappt har med barnvagn längre. Vi bytte barnstolen nu också, till en framåtvänd. Amanda fyller ju fyra i januari, rekommenderat att vända är mellan fyra och fem. Men Amanda är en lång tjej så hon gick knappt in i bakåtvända stolen längre. Så nu sitter hon bra, passageraren framför henne kan sitta bra och den som sitter bakom mig har riktigt bra med benutrymme. Det är en stor bil inuti men liten utanpå.

Så nöjd. Helt galet. Är löjligt glad. Tänk...

Igår hade vi pepparkaksbak här hemma. Köpte min glutenfria deg, den är väldigt kladdig, men man vänjer sig.

Julkänslorna kommer smygandes.

Alltså det här med Halloween. Det finns så många olika åsikter att jag blir helt snurrig. Så nu tänkte jag skriva något jag med.

Alla Helgona är ju en helg då vi tänker på dom som inte finns bland oss längre. Denna högtid har jag inte tagit så bokstavligt. Jag tänker på mina släktingar lite när som helst och så klart lite mer denna helg, jag saknar dom allihop. Ibland har jag gått till gravarna, för det mesta har jag det inte. Det är fint med alla ljusen på gravarna men även otroligt sorgligt. Det blir lite för sorgligt, jag saknar lite för mycket, så då är det ändå lättare att tänka och sakna hemifrån.

Halloween är ju en dag då man ska klä ut sig och skrämmas och gå till grannarna med leken "bus eller godis". Har för övrigt hört "swish eller godis", smart men inte helt schysst då alla kanske inte har pengar till varken swish eller godis. Hur som. Jag förstår mig inte riktigt på allt det här skrämmandet och blodiga och allt sånt, å det är ju förvisso det halloween förespråkar. Har för övrigt aldrig gillat att bli skrämd, inte kollat skräckfilmer, aldrig gillat elaka personer.

Men själva tanken att klä ut sig, till tex en prinsessa eller en pumpa eller varför inte en kanin. Å att dekorera lite höstigt med pumpor och höstlöv mm. Den delen av halloween gillar jag. Så den delen av Halloween firar vi hemma. En light variant. Lite skrämsel har vi, vi har satt upp ett spindelnät i trappen med några djur i.

Amanda är supertaggad för att gå till grannarna och visa sin fina Rapunzel klänning. Vi har kommit på ett bra bus också, vi ska göra små teckningar och lägga i busarnas brevlådor. Otroligt spännande. Mest är det väl såklart godiset som lockar.

Förra året kom det inga barn och knackade på hos oss. Så då fick vi äta upp allt godis själva. Får se hur det blir i år. Å får se om det är några grannar som öppnar när Amanda ska gå runt.

Sen att det är en kommersiell högtid, så som alla hjärtans dag och varför inte jul. Suck. Sen det här med att skydda våra barn. Tror inte på att vara emot och skydda sig fördärvad som att leva i en bubbla. Tror heller inte på att bara omfamna allt och köra på för fullt med allt.

Så, gillar inte allt skrämmande men en lightvariant kör vi på.

Idag så skulle Amanda till vårdcentralen för att ta lite blodprov. Hon är eventuellt laktosallergiker, vi håller på och utreder.

Så hemifrån i Björklinge, till Flogsta vårdcentral, till Storvreta för att lämna Amanda på förskolan och till centrum för att jobba. Så 2,5 timmar senare var jag framme. Snacka om att åka runt hela stan.

Sen att kön till blodprovet var 4 personer men tog 1 timme. Ja vad säger man. Suck. Min lilla tjej, svårt att vänta i 1 timme när man vet att man ska bli stucken. Tillslut blev det gjort i alla fall.

Förra helgen var vi i Stockholm för att kolla på Bamse teater. Hur spännande som helst om du frågar dottern.

Vi tog tåget redan på fredagen och bodde på scandics nya hotell vid järnvägsstationen. På kvällen gick vi och åt på Stockholm Fisk, hur gott som helst. Sedan mys på hotellrummet. Amanda fick en egen liten säng och var hur nöjd som helst. "Hotell är det bästa jag vet."

Lördag och god frukost. Sen packade vi ihop oss och gick över till teatern (på Stockholm Waterfront). Bamse. Ojoj, väldigt spännande i början, hon vågade inte riktigt titta när Reinhard Räv tittade fram. Efter en stund släppte det dock.

När föreställningen var slut så skulle alla Bamse figurer hälsa på alla barnen. Vi stod hur bra som helst, alla gick förbi oss. Snacka om nöjd dotter.

Det är ju höst på riktigt. Älskar alla färgerna. Blir varje år helt chockad över att det kan bli så vackert, glömmer bort det. Men så är det i å för sig inför varje säsong, så vackert.

Denna veckan har Amanda varit förkyld. Vi har ändå orkat till lekplatsen och plockat lite löv. Jag hade hittat lite inspiration på lövpyssel på pinterest. Så igår och idag har vi pysslat med löv. Kladdigt och roligt. Amanda blev limansvarig med viss assistans.

Skrev nyss ett trevligt inlägg men när jag skulle publicera det så försvann det. Tröttsamt.

Skrev i alla fall något liknande. Jag har nu jobbat i en månad, två dagar i veckan. Ena dagen hjälper jag Josef med kontorsgrejer, typ beställer material, skickar mail och annat smått och gott. Den dagen är även all personal på kontoret, så då blir det mycket snack också.

Andra dagen är alla ute på andra ställen och då jobbar jag själv på kontoret. Då blir det ekonomi, löner, bokföring och andra ekonomiaktiga saker som jag jobbar med.
Riktigt skönt med både fullt stoj men även lugn och ro.

Vår entré till kontoret. Pampigt värre.

Annars så är ju hösten här. Å vad jag älskar alla färger som kommer fram. Röda/orange/gula/gröna träd är väl bland det vackraste som finns.

Blir inför varje säsong så förundrad över att det blir så vackert. Man glömmer liksom bort mellan åren.

Jag har två bonusbarn som nu är tonåringar, 16 och 18, så nästan vuxna. 16 åringen bor hemma hos oss på heltid och 18 åringen har bott hos sin mamma.

En sak med tonåringar, som jag funderat på, är att när dom är dryga, vet allt, kan allt osv så är det en process av att lära sig stå på egna ben. Men även en process för att man som förälder ska ha lättare att släppa taget och låta dom bli vuxna och flytta hemifrån. Man blir för trött på dom, så det är lättare att tycka det är okej att dom flyttar.

När man sen är bonusförälder så har man inte heller riktigt samma känsloband eller framförallt inte några gosiga minnen ifrån de var två, att plocka fram, som en riktig förälder har.

Just nu är vi inne i en sådan period. Skulle inte göra så mycket om en viss person flyttade hemifrån. Får hoppas på lite lugn framöver. Så tar vi det där flyttandet när han är 22 istället. Eller varför inte 19.

Man får omge sig med söta saker. En sådan här sötnos hade kanske inte varit så dumt.

Amanda har alltid varit lite pappig. Kanske för att han jobbar och när han kommer hem leker han lite extra roliga lekar, vem vet. När Josef är på jobbet så är det ju jag som varit bäst men så fort han kommit hem så har det varit han som ska göra allt, leka, hjälpa, borsta tänderna, lägga osv. Har inte gjort mig så mycket förutom att jag så klart velat lägga Amanda någon gång och mysa lite, läsa bok och slumra till.

Men nu, sen vi började på inskolningen på förskolan och då går hon ju bara två dagar, så har hon blivit tokmammig. Allt ska mamma göra, pappa får inte göra något. Att ens nämna att pappa ska lägga, näe det går inte. Knappt att jag får gå på toa eller än mindre avsätta min tid på att laga mat. Däremot så den obligatoriska leken efter Josefs jobb är kvar.

Nog är det mysigt att få känna lite mammighet, lite opraktiskt ibland bara, men mest mysigt.

Vad galet fort tiden går. Man märker det på dom små. I början på året så kändes det som att det var så mycket som skulle och behövde hända med Amanda och nu är allt gjort.

På sju månader så har hon
- slutat med napp
- blivit 1 meter lång (just idag 1,04)
- slutat med blöja
- slutat helt med välling
- börjat förskolan

Stora steg att ta när man är liten. Jag har en stor tjej här hemma. Nästan svårt att förstå.

Vad fort livet händer. 34 veckor jag senast skrev, galet.

Den här veckan har jag känt behovet av att få ur mig lite aggressioner. Borde väl skaffa mig twitter eller skriva några rader på facebook. Men twitter förstår jag mig inte på. Facebook har jag väninställning på men är vän med tonåringarna i familjen. Så då tänkte jag, bloggen, ingen tonåring läser den, sen att det inte är någon sekretess alls får väl va. ;)

Är upprörd på bilister som kör 60 på 80 väg.
Är upprörd på bilister som vill preja mig av vägen (för att jag kör för sakta), trots att jag kör 90 på 80 väg.
Är upprörd på en viss tonåring som skolkar, som är slö, som "glömmer" ställa väckarklockan, som tar med sig jackan upp på rummet, som... Ja ni förstår, är en tonåring.

Läste att det gjorts en undersökning om att föräldrar har det jobbigast med sina barn mellan att barnen är 12-15, tror i vårt fall även 16. Tror det stämmer. Förvirrade små själar som tror att dom vet allt, beter sig som småbarn men har kroppar som vuxna.

Nog klagande för idag.

Igår hade vi bröllopsdag med god middag på restaurang, välbehövligt tankande av ensamtid med mannen.

Jaha, januari snart slut. Jag som tänkte att vi skulle va friska i år. Har varit febrig, hostig, förkyld sedan 4 januari och än är det inte slut. Förkylningen tog om i fredags (idag måndag). Amanda har hunnit med att haft feber i två omgångar och även Josef har varit sjuk. Den enda som klarar sig är Jonathan, kanske för att han sitter på övervåningen mest hela tiden.

På lördag fyller Amanda 3 år, så då är det kalas. Hon vill helst av allt ha en tårta med rosa marsipan på och gärna en skylt (som det stod ica maxi på, hon såg den på affären), så jag får väl fixa det. ;)

Galet så snabbt tiden går, 3 år.


Häromdagen när vi var ute och åkte bil.

Vad det här året gått fort. Hade tänkt att göra en sammanfattning men orkar inte riktigt, så det blir en kort en.

- Amanda fyllde 2, i januari.
- Vi var iväg till Spanien och hälsade på mormor och morfar.
- Sen åkte jag och Amanda iväg med mormor till Spanien här på hösten.
- Hösten, ryser bara jag tänker på den. Josef fick jobba för 3 personer under oktober och november och som 2 under december. 
- Hösten och vinter, avslutningen på året. Mycket förkylningar om varannat och sen jag som hamnade på sjukhus för magen. 

2016 ser vi fram emot. Friska vill vi va. Hoppas att Josef kan jobba i lite mindre tempo. Jag tänkte börja jobba lite till hösten. Amanda fyller snart 3 och till hösten blir det nog några timmars barnomsorg för hennes del. Jonathan slutar nian och kommer börja gymnasiet. David fyller 18.

Blir ett bra år. Snart kommer Gabrielle hit och äter gomiddag med oss. Kanske dags att väcka Josef och Amanda ifrån sin eftermiddagslur.



Hemma igen.

Fick träffa en doktor. Han var lite nonchalant och trodde att bara för att jag var på sjukhuset skulle magen blivit bra. Jag hade fått dropp i ett dygn och hade fått dricka. Men sen blev det dags för mat, åt några skedar ris. Men några timmar efter jag ätit så blev jag dålig igen. Drickdiet igen och så kopplades även droppet bort.

Sen glömdes jag bort. Sköterskorna var oerhört gulliga och tog hand om mig. Men någon mer doktor fick jag inte träffa.

Måndag morgon och jag fick reda på att någon behövde mitt rum, hade tydligen en specialvärmegrej i taket. Så jag fick ett rum som var ett undersökningsrum/kontor. Men inte flyttades jag ner till rätt avdelning. Efteråt fick jag höra att det gick vinterkräksjuka där nere, så tack och lov att dom inte flyttade ner mig. 

Däremot så glömdes jag bort. Ingen doktor. Sköterskorna var upprörda och ringde och ringde ner till avdelningen. Tillslut efter lunch kommer det en magdoktor ifrån ett helt annat ställe och berättar att jag ska få göra en undersökning. Tarmen såg bra ut och så bestämdes det att jag skulle bli utskriven. Så på 3 timmar hände allt och jag stod utanför sjukhuset. Tack och lov så var syrran hos mig och hjälpte mig packa.

Så nu får jag äta lite och bara hoppas och tror att jag nu ska behålla maten. Läskigt. Jag är sjukskriven och ordinerad vila. Då Josef inte kan va hemma så är dottern hos farmor och mormor.

Så tacksam för min släkt och för hur dom ställer upp i alla möjliga och omöjliga situationer.





Jaha, här ligger jag, på sjukhus. Vilket dygn det varit.

Har under 10 dygn haft diarré av olika slag, ingen vinterkräksjuka här inte. Jag har ju celiaki (glutenallergi) så jag trodde jag fått i mig gluten först. Det brukar dock gå över på 2 dygn. Jag har ätit normalt, jag har ätit skonkost (ljust bröd och potatis) men inget har hjälp.

Så igår morse (lördag) så var jag så matt att jag ringde 1177 och dom tyckte att jag skulle åka in till akuten. Så det gjorde jag. För att va akuten gick det fort. Jag fick massa undersökningar, blodprov, ekg osv.

Doktorn kom och jag fick åka på skiktröntgen. Efter lite till väntan och efter ett krismöte hittade dom en plats åt mig. Avdelningen jag skulle till, special medicin, 30C, hade fullt, så jag är på avdelningen ovanför, 30B, men tillhör ändå 30C. 

Här på 30B är det lugnt och skönt. Har bara sett till ett gäng gubbar som sitter i matsalen och fikar.

Jag har dropp och lite nu och då kommer dom och kollar blodtryck, andning, ögon-, arm- och benrörelser. Har tydligen blodtryck som en elitidrottsman. Väldigt skumt i sig, är nog bra att dom la in mig, för elitidrottare är jag ju verkligen inte. Magen blir än så länge inget bättre. Får inte äta, bara dricka. Dricka flytande soppor eller juice, har även hittat varm choklad.

Inatt började min droppställning krångla. Hade så svårt att somna, somnade väl runt 1. 30 min senare började den pipa. Fick ringa hit sköterskan 5 gånger, tillslut kopplade hon ur den. Somnade efter 2 och 4.30 var det dags för nya prover.

Blodprover. Blev stucken i armvecket, på två ställen i handen och på ett ställe i foten. Men inget blod, bara spruckna blodkärl och massa plåster. Sjuksköterskan ringdes hit och hon hittade bra ställe i andra handen. Nu är klockan snart 6 och jag ska försöka sova lite till.

Som sagt, omtumlande dygn. Första gången i livet som inlagd (förutom förlossningen, men tror inte den räknas riktigt). Får se om jag får träffa nån doktor idag.